|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
12 miljoner goda skäl?
|
|
|
|
|
Christer Fält
|
|
Hej!
Syftet med denna tråd är att öka min egen kunskapsbrist och otillräcklighet angående ringmärkning av fåglar. Förhoppningsvis hyser ämnet och mina frågor ett allmänintresse.
När nu detta är sagt, låt mig förtydliga att jag är en anhängare till märkning av fåglar trots att jag saknar praktisk erfarenhet inom området. När man dessutom läser Mikael Hakes medryckande och fängslande text (Fåglar på Västkusten 2/2009, s.22-28) om Nidingen ter det sig gåtfullt att jag aldrig besökt platsen.
Nu till mina frågeställningar:
(1) Det finns emellanåt hos skådare en uppfattning att fåglar utsätts för onödig påfrestning, ja till och med att deras rörlighet starkt – i vissa fall såsom halsmärkning av svanar - begränsas på grund av märkning. Är detta bara en åsikt eller finns det data som antas vara så trovärdiga, omsorgsfullt och fördomsfritt genomförda som bekräftar denna övertygelse?
(2) När det hävdas att ett större antal fåglar dör varje år i samband med märkning kan vi anta att den åsikten också har sin grund i fakta och statistik som är trovärdig, omsorgsfullt och fördomsfritt genomförd?
På Nidingens hemsida står det exempelvis att läsa ”omkring 3,8 miljoner fåglar fångas varje år i Europa av över 10.000 erfarna ringmärkare (Euring 1994).” Det är förvisso en ålderstigen referens men låt oss anta att siffrorna är någorlunda korrekta 2010. Oavsett så hanterar varje år märkare stora mängder levande varelser i Europa och att allt bokförs. Det vill säga inte bara art, mått, vikt, sjukdom, beteende och så vidare utan även förolyckade eller skadade fåglar återfinns i statistiken och i Sverige bör rimligen dessa uppgifter finnas hos ringmärkningscentralen (RC).
Är det då RC:s data som kritikerna redogör för angående att ett större antal fåglar dör eller skadas i samband med märkning? Hur omfattande eller obetydligt är företeelsen? Uppträder exempelvis tusentals och åter tusentals döda eller skadade fåglar i statistiken? Som bekant har sedan starten 1911 över 12 miljoner fåglar ringmärkts i Sverige och mer än 158 000 har återfunnits (källa: RC). Är sistnämnda siffra jämförlig i sammanhanget om döda och skadade? Eller rör det sig om endast om en handfull, eller några hundra individer sen 1911?
Att ringmärkning av fåglar väcker känslor och vid vissa tillfällen står (som denna tråd ger exempel på) motstridiga och oförenliga argument mot varandra. Denna tråd vill - underförstått - efterlysa svaret på när argument saknar zooekologisk grund och när de inte gör det.
Tacksam för svar!
/Christer
2010-06-04 11:14:38
|
|
|
|
|
|
Håkan Thorstensson
|
|
Nja, Christer, inte tror jag du vill öka din kunskapsbrist, däremot kunskaperna kanske.
Förlåt, jag kunde inte motstå frestelsen!
2010-06-04 14:05:43
|
|
|
|
|
|
Christer Fält
|
|
Hej Håkan!
Oj! Ja, då och då går man vilse i språkets grammatik och betydelselära! :-)
/Christer
2010-06-04 15:25:14
|
|
|
|
|
|
Roger Eskilsson
|
|
Just nu är det nog många som gillar ringmärkning, framförallt på Nidingen :)
2010-06-04 16:46:29
|
|
|
|
|
|
Christer Fält
|
|
Hej igen!
Har nu på egen hand forskat efter uppgifter om döda och skadade fåglar i samband med märkning på bland annat RC hemsida (www.nrm.se/rc/) och har inte träffat på några data alls kring ärendet. Vad har jag missat? Repeterar genast en fråga ur starttråden: Är det då RC:s data som kritikerna redogör för angående att ett större antal fåglar dör eller skadas i samband med märkning?
/Christer
2010-06-04 22:22:38
|
|
|
|
|
|
Stig Fredriksson
|
|
Att ett större antal fåglar dör varje år i samband med ringmärkning är fel och inte någonstans verifierat. Alla ringmärkare har egna erfarenheter, jag har sedan 1960-talets slut märkt ca 400 strömstarar 1968-76, ca 7000 fjällfåglar i Ammarnäs 1968-75, ca 4000 ex på Nidingen sju veckor 1980-1999, Röde grind 500 2005 och 2009 samt Slottsskogsmesar 1989-2010 ca 8000 ex = ca 20 000 ex. Siffrorna är tagna på en höft, icke kontrollerat vilket jag inte har tid med nu i denna vårens tid men tyckte Christers inlägg krävde ett svar. Antal döda fåglar bedömer jag till ca 1-2 promille, går att räkna ut. Massdöd kan ske i någon olycklig situation när vädret slår till men är ovanligt. Alla ringmärkare strävar förstås efter att på alla sätt minimera dessa risker. Att fåglar dör i samband med ringmärkning ska naturligtvis inte bagatelliseras men jag ser det inte som ett problem med tanke på den kunskap vi får genom märkningen. Det gäller som i alla lägen att ha sinne för proportioner.
Och Christer, visst ska du passa på och vara med en vecka på Nidingen om du kan, gärna med kritiskt sinne, det kan räta ut en del frågetecken. Berätta sedan för oss andra vad du tycker om det.
2010-06-06 20:46:21
|
|
|
|
|
|
Christer Fält
|
|
Hej Stig!
Tack för besked! Utan tvivel ett gott hantverk som du genomfört sen 1960-talet! Jag återkommer med ett längre svar till dig (och för intresserade läsare av denna tråd) när jag funderat på vad ditt resonemang betyder.
/Christer
2010-06-07 09:55:47
|
|
|
|
|
|
Daniel Gustafsson
|
|
"Alla ringmärkare strävar förstås efter att på alla sätt minimera dessa risker. "
Detta stämmer inte globalt, tyvärr... Jag har en del erfarenhet av den japanska ringmärkarscenen, och deras högsta mål är att ha så många ringmärkta fåglar som möjligt, och fåglarnas välbefinnande är helt underställt detta mål.
Ett exempel:
Jag var på Fukushimagata utanför Niigata under en period 2008. Fukushimagata är en alldeles fenomenal ringmärkningsstation, som också fungerar som examinationslokal för blivande ringmärkare. För att få licens i Japan måste man ha varit med som assistent under tre säsonger (har jag för mig), med vilket menas höststräck, mer eller mindre. Sedan går man en intensivkurs vid Fukushimagata, och gör teoretiska prov i artkännedom, ruggningskunskap och liknande, men också praktiska prov i nätplockning, ringmärkning, och datasamling. Först efter det kan man bli ringmärkare.
Jag var där veckan efter att dessa prov var genomförda, och en del som hade fått sin licens var kvar ett par dagar till, för att sträcktoppen inte infallit än (1). Efter ett par dagar var vi dock bara fem kvar: X-san, som var ringmärkningsansvarig, Y-san som skötte protokollet, W-san som genomfört licensprovet, men misslyckats (mer nedan), F från Frankrike (2) och jag. En normalfångst var kanske 600 individer på en dag. De har tre uppsättningar om ca. 20 nät:
- Standardiserade nät
- Standardiserade nät med bandspelare
- Extranät för att få upp siffrorna.
Samtliga nät är placerade i ett vassbälte längs med en väg, och bara bandspelarnäten ligger på gångavstånd från ringmärkningscentralen; i övriga fall måste man köra bil. Näten töms i normalfall en gång i halvtimmen. Märkningen fortgår från en timme innan soluppgång till strax innan solnedgång.
Vi började vid fem nån gång en dag, och redan då märkte vi att idag skulle sträcktoppen infalla. Det satt Black-faced bunting i varenda tuva, och de japanska cettisångarna och Black-browed Reed Warbler stod som spön i backen. Varannat nät hade en Bull-headed Shrike eller en japansk glasögnfågel, och det fanns fler sävsparvar i vassen än vad jag sett sammanlagt under hela mitt liv, kändes det som.
Första nätrundan gav ca. 300 fåglar, mest sävsparv, Black-faced bunting och lite andra sparvar. Det var uppenbart för mig och F att vi inte skulle hinna processa alla fåglar innan nästa nätrunda, och vi sa till redan nu att vi borde stänga åtminstone extranäten och kanske stänga av bandspelarna redan nästa nätrunda, för annars kommer vi drunkna i fåglar, men X-san ville inte, för detta var sträcktoppen, och han ville fånga så mycket som möjligt.
Vi sorterade upp alla påsar med fåglar -- en fågel i varje påse, eftersom de flesta arter i Japan är osedvanligt bråkiga, speciellt sävsparv -- och satte igång. Art, kön, ålder, släpp. Ålder bestäms hos en del arter genom att kolla "pneumatiseringen" av skallbenet, d.v.s. hur stor del av bakskallen som är ogenomskinlig (3). Detta görs i allmänhet genom att blåsa i nacken på fågel, och titta riktigt noga, men vill man göra det lätt för sig -- och svårt får fågeln! -- rycker man helt enkelt bort fjädrarna i nacken.
Det senare är mycket effektivare, men egentligen helt oförsvarbart. Det var för att han alltid gjorde så som W-san inte fick sin licens. Runt hans stol låg efter en nätrunda i allmänhet tillräckligt med fjädrar för att bygga en helt ny sparv.
När andra nätrundan inföll, var vi färdiga med hälften av fåglarna från första nätrundan, och vi hade ändå flyttat andra nätrundan en halvtimme för att hinna med så mycket som möjligt. Nya påsar, och ut och töm. Nu hade solen gått upp, och det var om möjligt ÄNNU FLER fåglar i näten. Jag har ingen aning om hur mycket vi fångade resten av dan, men vi hade minst 500 i näten varje runda...
Återigen påpekade jag och F att vi måste stänga näten, men X-san ville inte. Vi började med märkningen, men inte, som man kunde tro, med de gamla fåglarna först. Nej, längst ner i Y-sans protokoll stod det "Aoji" = "Black-faced Bunting", så vi skulle fortsätta med det så att det såg snyggt ut i protokollet. Detta innebär, för den redan av chock helt i upplösningstillstånd uppgångna och därmed sinnesslöa läsaren, att aoji från runda 2 behandlades INNAN t.ex. sävsparv från runda 1, som nu hängt i påsar i en timme + de 45 minuter som nätrundan tog... (4).
Nästa runda förskjöts till 1,5 timmar senare, för att hinna märka så mycket som möjligt. Det innebär att en fågel som fastande i nätet just efter att det tömts i början på runda 2 och som plockades lös sist i runda 3 skulle ha hängt där i först 45 minuter som runda 2 tog, sedan i 1,5 h som märkningen tog, och sedan i ytterligare en timme, för det var så lång tid som runda 3 tog = 3 timmar och en kvart! Mitt under sträckperioden!
Men det blir värre, för under runda tre upptäckte de att det var en massa döda fåglar i extranäten. Det fanns nämligen en katt i vassen, och den nöjesdödade fåglar. Jag fick inte reda på det förrän de som åkte bil kom tillbaka, efter vilket jag skällde ut först Y-san för att hon inte ville trycka på X-san att han skulel stänga nät, och sedan X-san när han kom för att han inte ville stänga nät. Vi hade fortfarande fåglar kvar från runda 1 när vi startade med runda 3s fåglar, återigen för att det skulle se snyggt ut i protokollet och inte bli en massa hattande från art till art.
Vid det här laget sket jag helt i ålder och kön, och hittade bara på för att kunna skicka ut så mycket fågel som möjligt. Jag vet inte säkert, men jag tror F gjorde samma sak. Japanerna kollade fortfarande ålder genom att rycka bort eller blåsa fjädrar i nacken. Samtidigt började högen av döda fåglar i fönstret växa. Vid lunch var där minst 13, och det var bara de som dött av stress i påsarna. Hela rummet var fyllt med påsar med fåglar, och nu kunde det ligga fem sävsparvar i samma påse, vilket innebar att minst en (hackkycklingen) saknade de flesta stjärtfjädrar och en massa andra fjädrar när vi tog ut den *och ringmärkte den i alla fall* (5).
Efter 1,5 timme hade vi väl tömt allt från runda 1 och 2 (förutom krickan), medan det mesta från runda 3 var kvar. Det gick smidigt, för jag slutade ringmärka, och övergick till att bara ge märkarna fåglar, och sket helt och hållet i deras protester att de fick byta ringstorlek hela tiden. Jag har aldrig tidigare eller senare skällt ut en 70-årig kvinna, men när Y-san ville att jag skulle hålla mig till t.ex. aoji och inte bara ta gamla påsar kunde jag inte hålla mig, och de rättade sig efter det.
Runda 4 var lika full som de tidigare, för det var så mycket fågel att det inte mattades av förrän framåt kvällningen. Jag och F sa till de som skulle bort till bil-näten att de skulle stänga näten, men fick inget bekräftande, och när de kom tillbaka hade de inte stängt några nät allt, utan kom bara tillbaka för att hämta fler fågelpåsar. Nu rann bägaren över, och jag skällde ut X-sa efter noter, och sa att om inte han stängde näten skulle jag göra det personligen, och då stängde jag dem för gott genom att helt enkelt förstöa nätpinnarna.
Först nu tog det skruv, och de stängde faktiskt både de standardiserade näten och extranäten, men inte bandspelarnäten. Vi hade gott om fågel hela resten av dagen, dock...
Summa: vad jag minns fanns de 13 döda fåglar i en hög på bordet vid dagens slut, men vi har ingen aning om hur många katten dödade, eftersom japanerna bara tog bort de liken och kastade in dem i vassen (F pratade om minst ett dussin han hade sett, dock). Vi vet heller inte hur många av hackkycklingfåglarna som dog av sina skador, för åtminstone en tjugondedel av påsarna var röda av blod i botten vid dagens slut.... Vi vet heller inte hur många som dog av stress efter att ha legat i en påse i flera timmar, eller ha fått sina nackfjädrar utryckta...
Hur som helst: sensmoralen är att det inte alltid, tyvärr, är så att ringmärkare aktivt strävar efter att minimera skador och död bland de fåglar de fångar.
Nu har just den här historien (förhoppningsvis) ett gladare slut. Det faktum att jag och F var där, och representerade "resten av världen" och var så tydligt förbannade, gjorde att Yamashina Institute, som har hand om all ringmärkning i Japan, satte sig ner coh skrev om sina riktlinjer för ringmärkare, vilka jag och F fick läsa igenon, kommentera och -- min brist på egentlig licens till trots! -- godkänna innan de gjordes offentliga, så nu står det som första regel att fåglarnas välbefinnande i alla lägen ska sättas i första rummet, oavsett vad. I vilken mån gamla skådare bryr sig vet jag inte, så klart...
---
(1) Men näten dignade ändå med rubinnäktergalar, ängssparvar, blåstjärtar och en massa annat!
(2) En oerhört god ringmärkare, med erfarenhet från alla kontinenter utom Australien!
(3) Tydligen råder det delade meningar om vad detta verkligen innebär, rent fysiologiskt, men det är ibland användbart rent praktiskt.
(4) En kricka som fångades under runda 1 var fortfarande omärkt 4 på eftermiddagen, 11 timmar efter att den fastnade i nätet.
(5) Om man var Japan, vill säga. Var man svensk eller fransman var chansen överväldigande att denna "smet" när man tog ut den ur påse nära fönstret...
2010-06-08 14:31:06
|
|
|
|
|
|
Niklas Aronsson
|
|
Tack Daniel för en rasande intressant text!
2010-06-08 15:06:41
|
|
|
|
|
|
Daniel Gustafsson
|
|
Tack!
Ytterligare en datapunkt:
Jag har förvisso ingen licens själv, men har varit med och plockat fågel ur nät och ringmärkt i Sverige (sedan ca. 1993), Japan (2008), Australian (2008) och Kanada (2009), och har hanterat ca. 3000 fåglar bara för min fågellusforsknings skull, samt mycket mer innan dess och parallellt med detta. Kommer inte upp i Stigs imponerande siffror, men kommer säkert upp till 10.000 eller så sammanlagt.
Den enda gången, förutom det som beskrevs ovan, då jag varit med om en "massdöd" av fåglar under ringmärkning var när det gick lite snett vid en kanonnätsskjutning i Australien, och några mongol/orient/ökenpipare förlorade huvudet och några rödhalsade snäppor drunknade. Sammanlagt kanske tio döda fåglar.
Har hört talas om fall då de fått in sparvhök i lådan på Helgolandfällorna på Ottenby, och sett resultatet av att en storskarv stuckit in huvudet i en med småvadare fylld vadarbur på samma ställe. Enstaka döda fåglar kan man hitta i nät, påsar, burar och så vidare då och då, men jämfört med hur många fåglar som egentligen processas är det som Stig påpekar högst någon promille.
Hade det varit fler fåglar som dog, hade i stort sett alla ringmärkare jag känner (data från... minst 14 länder, kanske mer) ändrat metoder för fångst och hantering, och hade det visat sig vara omöjligt hade många av dem helt enkelt slutat med det. Det *gör ont* när man hittar en död blåmes i en påse, oavsett vad den dött av, och man vet att hade man inte fångat den så kanske den hade överlevt. En av mina assistenter på Ottenby mådde illa i en hel vecka efter att en kärrsnäppa dött under avlusning (en av fem fåglar som dött hittills, av ca. 3000). Ansvarsfulla märkare gör allt som står i deras makt för att se till att fåglarna inte kommer till skada (1).
Det ska samtidigt vägas mot den enorma data man får in. Flyttningsvägar är bara en liten, och i Europa ganska onödig, del av det hela. Det främsta värdet är att standardiserad ringmärkning ger ett ungefärligt mått på häckningsframgång och överlevnad för olika åldersgrupper av olika arter, och om man ser en trend så kan detta vara oerhört värdefullt.
Ett exempel:
Under vadarfångst med kanonnät i nordvästra Australien 2008 framgick det att centralasiatiska arter som ökenpipare, mongolpipare, orientpipare och tereksnäppa hade haft en bra häckningssäsong (många 1K jämnfört med 2K+), medan högarktiska arter som kolymasnäppa, sibirisk gråsnäppa och rödhalsad snäppa hade haft en dålig häckningssäsong (få 1K jämfört med 2K+).
Om denna trend fortsätter, kan man utan att behöva klampa runt i Sibiriens inland och räkna bon och liknande se att någonting måste ha hänt som har förändrat förhållandena för sibiriska fåglar. Med märkstationer längs flyttningsvägen kan man lokalisera *var* problemet ligger -- det kan ju lika gärna vara på rastplatser i Korea, Kina, Japan, och så vidare -- och då kan man direkt använda dessa data för att t.ex. försöka stoppa exploatering av rastplatser, utdiktning av häckplatser och liknande.
Jämfört med det arbete som skulle krävas för att samla in samma data utan att fånga in och ringmärka fåglarna -- speciellt kanske för tättingar där det kan vara mycket svårare att se åldersstruktur i fält -- är ringmärkning ovärderligt. Att <1 promille av de fåglar man fångar är oerhört plågsamt och hemskt, men ändå på något sätt acceptabelt om man på ett snabbt och effektivt sätt kan få data som kan leda till att bevara viktiga rast- och häckplatser.
---
(1) X-san ovan förlorade sin licens på min uppmaning efter det som jag beskrev i mitt förra inlägg. Vad jag vet fick W-san aldrig något, och Y-san sitter för högt upp i organisationen för att det ska vara värt att ens försöka...
2010-06-08 17:18:30
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
