|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Wim Wenders såg jag aldrig
|
|
|
|
|
Christer Fält
|
|
Norra Guldheden, den 6 januari klockan 03.00.
Vargtimmen. Snöyra i gatlyktornas ljussken. Eller som min tvåårige son Vilgot säger ”titta en massa glitter”. Nu sover han fridfullt medan jag står och glor ut mot natten. Nedanför vår balkong står ett litet träd. Plötsligt skakar ängeln Damiel sin ulster och ur rockärmen virvlar en flock trastar ned i trädet. Bullret från nattrafiken tystnar medan rödvingetrastarna skälver mot de svarta grenarna. Och sedan är de borta.
Varför denna pompösa spettekaka av naturlyrik? Tja, ibland behöver män i min ålder påminnas om tillvarons magiska och poetiska kraft…
/Christer
2010-01-06 18:25:02
|
|
|
|
|
|
Silke Klick
|
|
Ja det var verkligen poetiskt,
även för en medelålders tant...
/Silke
(och Bruno Ganz)
2010-01-07 13:18:53
|
|
|
|
|
|
Olof Armini
|
|
Just så Christer!
När jag balanserar över fyra barnbarn utspridda på madrasser på golvet och försiktigt öppnar balkongdörren.
Barfota tassar jag ut i decimeterdjup snö för att lyssna till storhertigens aria inför en annalkande vår.
Too much!
Hälsningar
Olof
2010-01-07 19:55:17
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
