|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilden av fågelskådaren
|
|
|
|
|
Stina Thelander
|
|
Har med sjunkande intresse tagit del av diskussionen på brevduvan om etik vid fågelskådning.
OK, jag får skylla mig själv, jag kunde slutat läsa vid tjugonde inlägget. Ditt inlägg Niklas mot slutet ( det har dock hittills kommit cirka 7 medelanden efter det) var jättebra! Du kan väl klippa in det i Forum också.
Denna gång var orsaken till diskussionen vattensångarskådningen i måndags kväll.
Diskussionen har sedan rört sig om etiken i att stöta fåglar för att alla ska se den. Men jag har uppfattat att mycket också gällt frågan (konflikten?) mellan vanliga skådare och fotograferande skådare.
Vad jag däremot saknar i inläggen är ”vad är och blir synen på fågelskådaren från allmänhetens sida.?” En alldeles enormt viktig fråga eftersom väl alla fågelskådare vill skapa bra förutsättningar för fågellivet. Och för att kunna göra våra röster hörda så behöver vi vara fler. Minst 2000 behöver vi vara i GOF. Och då vi visar oss för allmänheten så är det ju bra om det verkar lagom kul och tillräckligt seriöst med fågelskådning.
Jag var där på morronen och då var det en del ”allmänhet” som verkade tycka det såg trevligt ut. Tyvärr var jag där inte på kvällen. Hade gärna sett den!
2008-08-22 19:00:23
|
|
|
|
|
|
Niklas Aronsson
|
|
Tja, kan jag väl. Men det är ju lite lösryckt från hela diskussionen.
Vad jag ville göra var att dels återföra resonemanget till kärnfrågan, dels fokusera bort från den trista uppdelningen i skådare med kamera/skådare utan kamera.
När det gäller den efterlysta bilden av skådaren i allmänhetens ögon så tror jag inte den påverkas negativt av en ansamling skådare på plats. Den allmänhet som var där på kvällen tror jag tyckte det såg "trevligt ut" men möjligen kanske lite desperat och smågalet ut. Definitivt kul i alla fall!
Nåväl, här är mitt inlägg på mailinglistan Brevduvan i frågan om hur vi skådare skötte oss när det gäller vattensångaren:
Sakfrågan handlar om hur vi som var på vattensångardraget skötte oss gentemot fågeln i fråga och gentemot andra skådare.
Per Gustafsson har visat vad som står i lagboken. Låt oss se vad Club300:s etiska regler har att säga (finns på hemsidan).
En regel säger:
"Gå inte för nära fågeln och försök aldrig stöta den, tänk på att andra skådare ännu inte hunnit fram."
Hoppsan! Inget direkt utrymme för tolkningar eller hur?
En annan säger:
"Blunda aldrig för övertramp som görs av andra skådare. Föregå med gott exempel. Ingrip omedelbart om du ser andra bära sig illa åt."
Med andra ord kan vi utan tvekan slå fast att att samtliga C3-medlemmar som var på vattensångare bröt mot föreningens egna etiska regler.
Men är en sådan hållning realistisk. Att aldrig ha rätt att medvetet stöta en fågel?
Jag vet inte, men om vi tillåter oss att emellanåt stöta fåglar hamnar vi i en gränsdragningsproblematik. När är det okej? Ska beslutet grunda sig på vad majoriteten tycker eller ska det vara utifrån fågelns perspektiv? Ska det kanske vara okej om vi är osäkra på arttillhörigheten? Det argumentet används ju allt som oftast för att näta fågeln.
När 100 personer står och väntar på att fågeln ska visa sig krävs det en enorm styrka att som ensam skådare ställa sig upp och säga nej när någon frågar om det är okej att göra ett stötningsförsök. " Bara jag inte står för den aktiva handlingen så är det okej", resonerar många.
Vid det aktuella tillfället stöttes fågeln vid minst tio tillfällen på en timme. Det är många gånger. Visst den har vingar och kan flyga därifrån om den behagar som många tycks resonera. Men hur vet vi hur fågeln uppfattar situationen. För en fågel är det väl naturligt att dyka ner i skydd om en fara uppenbarar sig. Den kan ju inte veta att det i den här situationen är det bästa att flyga iväg helt exponerad eftersom vi inte tänker döda den.
Dessutom om man förfäktar det argumentet så visar man väldigt lite solidaritet med skådare på väg till platsen.
Jag var där. På vattensångaren alltså. Sa jag till? Nä, det gjorde jag inte. Därför borde jag kanske tiga om jag nu är kritisk, självfallet bör man ha så mycket civilkurage att man ska ryta till på plats om det går för hett till. Men i stunden där man tillsammans upplever något spännande triggas jaktinstinkten och det är väldigt svårt att stå emot.
I många sammanhang stavas också drivkraften egennytta, ibland handlar den om att ta det perfekta fotot, ibland om att spränga 400-vallen, ibland om att märka fler individer av någon art på kortast möjliga tid.
I dessa situationer kan vi överse med fågelns väl och ve eller att skådarkompisar som är lite sena i starten riskerar att missa den helt.
Hur blir vi då modigare att säga till på plats när vi kommer för nära? Kan vi träna oss? Förebilder?
För det andra, som någon redan föreslagit, borde C3 bör återinföra etiska rådgivare som på plats kan ta beslut att rätta sig efter, kanske kan de bli förebilder. Dessutom bör C3:s styrelse se över de etiska reglerna eller i alla fall förklara hur man ska kunna förhålla sig till dem.
// Niklas Aronsson
2008-08-23 20:25:46
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
