|
|
|
|
|
|
|
|
Fågelbordshistoria.
|
|
|
|
Kristoffer Nilsson
|
|
Hej!
Dagar som dessa, med mycket snö och is, har ju fåglarna klart svårare att finna mat och vi är säkert många som skapar matningsplatser i omgivningarna. För egen del lägger jag ut en hel del äpplen och rönnbär just nu och det attraherar främst trastarna. Jag har skapat små snöfria "öar" utanför min bostad med några meters mellanrum så att de inte ska slåss alltför mycket om maten. För en stund sedan såg jag en rolig rad med fåglar som satt i dessa "öar" och åt. Från vänster satt först en björktrast, sedan en sidensvans, därefter en koltrast, sedan en nötskrika och sist en koltrast igen. Det såg ganska kul ut att ha dem uppradade på det sättet. Finns det någon annan kul fågelbordshistoria i området? Alltid kul att läsa, tycker jag... Må väl!
2006-01-23 10:32:00
|
|
|
|
Magnus Unger
|
|
Jag fick höra en rolig fågelbordshistoria när jag var i Fässberg och rekade inför januarijakten i lördags.
Det var en man där som hade slängt ut gammalt stenhårt hundgodis på gräsmattan för att se om nån fågel ville äta upp den. En dag kom det då en kråka dit och fyllde näbben med godis och flög till fågelbadet där den spottade ut allt, den fortsatte så tills allt var blötlagt. Sedan när godiset mjuknat åt kråkan upp det.
Snacka om smarta fåglar :)
2006-01-23 14:37:30
|
|
|
|
Fredrik Kronhamn
|
|
Kråkorna här i Jena lägger svåröppnade valnötter på gatan. Sedan väntar de tålmodigt på att en bil ska köra över nöten och blottlägga det läckra innehållet.
2006-01-23 17:59:55
|
|
|
|
Ragnar Carlstedt
|
|
Jag vet inte om det är så lustigt, kanske,, men jag blev i alla fall lite förvånad i lördags em när jag fick en ny fågelbordsart, nämligen gräsand. Jag bor mitt i ett villasamhälle (Partille), nära skogen med närmaste öppna vatten (Säveårn) kanske en km bort.
Ett par var det som satt under fågelbordet och åt nedfallna frön. De kom tillbaka på söndag också, vid samma tid ungefär halv fyra och stannade 15-20 minuter. Någon annan som har haft samma upplevelse?
2006-01-24 11:51:47
|
|
|
|
David Lundgren
|
|
Inga gräsänder, men väl en och annan brun råtta. Grannen var även förundrad hur snabbt deras talgbollar försvann, detta i takt med att min hund blev fetare och fetare. Så går det när man hänger talgbollarna för lågt..:)
2006-01-24 13:41:50
|
|
|
|
Magnus Unger
|
|
Idag hade jag en rolig fågelbordsupplevelse. Under ett par dagars tid nu efter snöfallet i fredags har jag haft både björktrast och koltrast framme på mina utlagda äpplen mycket tidigt på morgonen, ibland vid 06:30 alltså nästan två timmar innan solen går upp vilket känns lite udda.
Men nu klockan 21:15 såg jag något ännu sjukare. Vid flera tillfällen var en talgoxe framme och hämtade solrosfrön som den sedan bearbetade på en gren brevid. Jag trodde inte mesar var nattaktiva ;)
2006-01-24 21:21:07
|
|
|
|
Nils Abrahamsson
|
|
Jag brukar lägga äpplen och ostbitar på en snöfri fyrkant under fågelbordet. En del ostbitar har jag låtit vara rätt stora men dom försvann märkligt fort.
Häromdan satte jag mig att spionera efter att jag fyllt på.
En skata kom nerdimpande, skrämde bort trastar o rödhaken och alla andra, tog en av ostbitarna o försvann.
Kom tillbaka igen, väldigt snart, o gjorde om det.
När jag kollade vad hon gjorde med dom såg jag att hon bara flög runt knuten, tryckte ned dom i snön och, med näbben, sopade igen över.
Nu lägger jag ut mycket mindre ostbitar så hon i alla fall får jobba stjärtpennorna av sig om hon skall ta hand om allt... grrrr
Ngn som vet om hon kommer att hitta gömmena?
2006-01-25 22:56:46
|
|
|
|
Kristoffer Nilsson
|
|
Jag skulle tro att gömmorna hittas. Kanske inte av exakt samma individ, men godsakerna hittas. Parallellt med räkningar vid Smithska udden de senaste höstarna så har jag blivit god vän med uddens skator som får deras beskärda del av matsäcken och det går till på samma sätt som du beskriver: De tar maten, flyger iväg en bit och "gömmer" den under ett löv eller i ljungen etc. Vid något tillfälle har jag inte haft så mycket att ge och då har skatorna gått omkring och efter ett tag börjat lyfta på löv osv och plockat fram lite gott. Jag vintermatar dem också, och det är ganska kul för de känner uppenbarligen igen mig när jag har "höstjackan" på mig (jag testade en annan jacka en gång och då följde dem inte efter mig). De följer efter mig redan från parkeringsplatsen när de får syn på mig. Nu vintermatas de med specialköttbullar och ost och osten prioriteras alltid.
En annan episod som jag kommer ihåg med skator utspelade sig vid min fågelmatning i Kungsladugård förra vintern. Plötsligt gick en skata fram till en grönfink och hackade ihjäl den, tog den i näbben och flög iväg ca 10 meter och "begravde" den med några löv. Det hela var över på mindre än 20 sekunder! Samma beteende har jag sett i relationen mellan kaja och gråsparv för många år sedan, men jag minns inte om kajan gömde gråsparven. Kul att läsa alla fågelbordsberättelser. Må väl!
2006-01-25 23:28:41
|
|
|
|
L. Stefan Andersson
|
|
Bakom Topasgatan mot spårvägen löper en skogsbård där jag likt Kristoffer lagt ut några öar med div. godsaker. Dessa matplatser har bara några dagar på nacken. Dryga halvtimmen efter upprättandet hade redan björktrast, koltrast, sidensvans, gärdsmyg, rödhake, talgoxe, blåmes, skata, kråka samt en ung gråtrut besökt platsen. Dessa dök upp som ur tomma intet, de måste ha ett makalöst sinne för att hitta föda!
Idag 31/1 i det falnande eftermiddagsljuset fick jag syn på en underlig varelse som satt och åt solrosfrön. Jag lyfte kikaren och fick se nåt som först såg ut att hoppa som en liten ynklig kanin. Men det är ju en ekorre! Nåväl en ekorre är inget unikum vid en fågelmatningsplats men denna individ såg verkligen inte ut som en ekorre vid första anblicken. Den stackarn saknade sin svans tillsynes avsliten vid roten, detta viktiga balansinstrument som hjälper ekorren i sitt våghalsiga liv bland trädtopparna. Men inte nog med detta; den lille stackaren saknade även sitt ena bakben ( det högra )! Hur ett djur kan överleva med dessa handikapp övergår mitt förstånd, man kan ju bara spekulera i hur ekorren blivit av med svans och bakben. Inget tydde på att skadorna var färska. Så småningom hoppade den lille krabaten i väg mellan stenarna påminnande om en ytterst liten kanin i rörelsemönstret.
2006-01-31 18:57:14
|
|
|
|
L. Stefan Andersson
|
|
Förklaringen till den stympade ekorrens tillstånd kan vara den 2 K duvhökshane som visade stort intresse för aktiviteten vid min foderplats idag 5/2.
Två ekorrar visade sig innan duvhöken satte sig i en tall bredvid då de försvann kvickt. Den ena är den handikappade individ som jag beskrivit ovan. Det stympade bakbenet är ej läkt då den lämnar blodspår på platsen. Att den nu ändå överlevt en knapp vecka sen jag såg den första gången är anmärkningsvärt. Men det är nog bara en tidsfråga innan den blir tagen av höken.
2006-02-05 13:38:27
|
|
|
|
Stefan Oscarsson
|
|
Det skulle vara intressant att höra om den arma ekorren fortfarande är i livet, det är ju en sån stackare man kunde tänka sig att göra tam och mata dagligen, men den har väl ingen större chans mot tex en katt......
2006-02-07 10:23:37
|
|
|
|
L. Stefan Andersson
|
|
Förkyld och bedrövlig hemma från jobbet tittade jag nyss ut genom sovrumsfönstret för att om möjligt få se en skymt av den handikappade ekorren. Jajamen där satt den lille gynnaren och knaprade solrosfrön på marken! I trädet bredvid smög en trädkrypare upp efter stammen. Från där jag stod såg ekorren pigg och rask ut trots sitt miserabla tillstånd.
Jag måste ändå säga att jag är djupt imponerad över den lille stackarens överlevnadsinstinkt och den tur eller styrka som detta lilla liv tycks besitta. Något att begrunda när man själv snörvlar som ett litet barn och tycker synd om sig själv för en banal förkylning.
Osökt kommer jag att tänka på Hasse och Tage - sketchen där man skall vara förbannat glad över en spik i foten i jämförelse med franska revolutionen där huvudena åkte av; chopp, chopp! Vad detta har med saken och göra vet jag inte kanske har jag feber och yrar.... ;)
2006-02-09 12:19:52
|
|
|
|
Tommy Ek
|
|
Hej.
Trots att jag har tummen mitt i handen, så har jag lyckats göra ett riktigt effektivt vind och snöskydd till fåglarna. Jag tog en stor träskiva lutade den i ungeför 45 grader och skruvade fast gavlar på det och vips hade jag ett vindskydd som jag vänder mot vinden (det blir som ett innebandymål som man välter, typ).
Ingen snö som täcker havregryn med matolja, äpplen och frön mm. Vänder vinden, vänder jag skyddet, lätt som en plätt.
Enda nackdelen är väl att katten kanske kan komma åt fåglarna lite lättare, men dom brukar vara på sin vakt när dom är nere på marken. Jag lider med Stefans ekorre.
2006-02-09 20:24:30
|
|
|
|
L. Stefan Andersson
|
|
Idag lördag förmiddag var "Treo" framme igen för lite ost och solrosfrön. På rad dök senare tre ekorrar till upp på platsen. De två första jagades frenetiskt av lille treben och tycktes vika undan! Den fjärde däremot var en svårare nöt att knäcka. ( oj va lustig man va då! ) "Treo" blev brutalt avhyst från foderplatsen av denne fjärde individ som till skillnad från de två tidigare hade betydligt finare svans med tätare päls och tydligare färger i svart och brunrött. Ingen av de övriga ekorrarna vågade ens närma sig foderplatsen när denne dominante individ väl dykt upp.
Jag undrar om de skador som "Treo" har kan ha uppståt i en revirstrid med den mer dominante ekorren. Kan ekorrar slåss så brutalt över ett revir att de skadar varandra så svårt eller till och med dödar varandra? Nån som vet?
2006-02-11 11:28:05
|
|
|
|
|
|
|
